sagorna.blogg.se

På snabbköpet stod en liten pojke och höll sig om snoppen. Med långa steg passerade mörka gestalter, tre gånger 

 

Det var då jag förstod.

 

Superhjältar bar inte mask för att skydda sin identitet från andra. De bar mask för att skydda sig från sig själva och sin mänskliga ambivalens.

"Kom in", leende står du och gläntar på dörren.

 

En våg av varm kvalmig trygghet sköljde över mig. Sliskigt söt som honungsmjölk med aningen för mycket honung.

 

Klibbig vätska som letar sig in i alla väck i min kropp och lämnar efter sig ett hölje av sockeravlagringar och surnande mjölk.

 

Det var oväntat. Mycket oväntat. 

 

Jag kommer in, du bjuder på te. Finurligt håller du koppen med båda händerna för munnen. Jag skruvar på mig och hoppas att du inte märker hur klibbig jag är.

 

Vi pratar och skrattar, nästan som förr. Men vi rör inte varandra. Kanske vill du inte röra mig för att jag är kladdig, jag vill inte kladda ner dig. Kanske är du redan nerkladdad och tänker samma sak.

 

Vi säger hej då, dörren går igen. 

Vinden och eftermiddagssolen torkar mig tills det bara finns ett tunt klibbigt lager kvar på mig. Som klistret på en post-it-lapp. På lappen skrivs vad vi försöker att inte glömma.

 

Jag kommer hem och dushar av mig.

Likt vinterns vita dagar är du, somliga älskar dig, andra hatar dig men ingen förnkar din skönhet.

 

Med ihopbundna lemmar ligger du utsträckt på den sakta smältande isbädden.

 

Jag vet inte hur länge du legat där. Kanske en timme, kanske en dag.

 

Du vill skrika, men kan inte andas luften.

 

Dina svarta ögon hinner borra hål i min själ innan jag lämnar dig åt ditt öde.

Så ljöd den långa varningssirenen. Klockan var 3 på måndag eftermiddag. Jämrandet ekade över staden. Den sista signalen var mycket längre än de första.

 

"Du skulle inte ha sagt något, förstår du inte det?", likt sekret från en övermogen finne vällde hennes ilska mot mig.

 

 

Vädjande om att bli insläppt kastar sig det kyliga regnet mot fönsterrutan.

 

Och i ensamhetens kammare sjunger tystnaden sin vackraste lyrik.

Tåget svävade fram genom de melankoliska höstlandskapen. Gråbruna vidder i ett grådunkelt ljus från en beslöjad sol.

En evig skymning sänkte sig över skogen och ängarna.

Runtomkring oss låg världen tyst och tom. Som om vi vore de enda verkliga själarna och alla andra bara tomma skal. Robotar, zombier. Världen tillhörde oss där den låg stilla, sällsam men ändå skrämmande.

Vi ses nere på syltan i Höttglödd. Samhällets botten ligger som en svamp att suga upp ölen som alltjämt tappas ur kranen.

 

I Höttglödd finns inget vackert, så ingen har någonsin komplex över sina svällande magar, tunna ovårdade hår eller otvättade sura kläder prydda med senapsfläckar i sin odör av ruttet svett.

 

 

Upp för Kardanvägen, till höger på Skolgatan sen ner för den långa betongtrappan. Förmiddagssolen kastade sitt bleka sken över de fuktiga kullerstenarna. Små högar med grusig snö dröjde kvar på sina ställen medan trotsiga gröna skott kunde urskiljas på parkernas träd och buskar. De uppknäppta vinterjackornas tid, tänkte jag när jag passerade ett par i tjugoårsåldern. Uppknäppta vinterjackor och slappt hängande halsdukar. De spatserade med raka ryggar, nästan aningen bakåtlutade. Hade jag mött dem för en månad sedan hade jackorna varit stängda, halsdukarna hårt knutna och hållningen aningen framåtlutad med halvspringande gångstil.
Jag såg på armbandsuret igen. Tolv minuter tills tåget går. Jag hinner om jag skyndar mig. Min flåsande andedräkt stod som ett fuktigt moln framför ansiktet. Jag hade knäppt upp jackan och stoppat vantarna i fickorna. Svetten under mössan gav mig små irriterande stickningar i pannan.
”Se upp!”, en äldre man värjer sig förnärmat när jag skyndar förbi honom. Jag hinner inte stanna och be om ursäkt.
Se upp. Vem säger så egentligen? Ett uttryck som närmast förutsätter att man går med blicken drömmande fäst i backen och medvetandet någon helt annanstans.
Sju minuter tills tåget går. Jag började bli andfådd och mössan kliade påtagligt mer, i ren frustration slet jag av mig den och knölade ner den i fickan. Min irritation riktades tillbaka till det faktum att jag nästan sprungit på den äldre mannen. Finns det någon som har tid att se upp? Mental närvaro i nuet är en lyx få förunnat. I mitt huvud spann en tromb av stress, den tycktes suga med sig vilka tankar som än dök upp och förvränga dem till sorgliga hopplösa vrak av vad som kunde ha varit. Jag hatar mitt liv, tänkte jag. Jag hatar att behöva pendla till Göteborg varje dag för att tillbringa åtta timmar på ett arbete där jag känner mig som huvudpersonen i en Kafkaroman.
Mina tankar bröts av trafikljusens smatter. Grön gubbe och dags att halvspringa över den fyrfiliga vägen. Långa jäktade fotsteg, rullande barnvagnar och bilförarnas trötta blickar. På andra sidan vägen låg busstorget.
Varma dieselångor sköljde över mig när jag med snabba steg genade in mellan bussarna. Busschaufförer är alltid sura, tänkte jag. De tillhör yrkeskategorin som hatar sitt jobb. Nog fan skulle de prova att byta blöjor på dementa tanter som skriker och slår omkring sig. För att bekräfta mina fördommar ögnade jag igenom bussarnas vindrutor för att hitta den mest surmulna busschauffören.
Helvete. Bara tre minuter till avgång. Med fotgängarnas blickar brännande mot mig halvsprang jag nu över torget. Det måste se patetiskt ut, så patetiskt. Om jag struntar i att köpa biljett innan så har jag en chans att hinna.
En cyklist girade vinglande förbi mig och den kalla vårvinterluften brände i halsen. Snart där, bara över gatan nu. Bara över gatan. Hjärtat slog som en tryckluftsborr.
”Se upp!”, orden kom bakifrån. Var de menade åt mig?
När jag halvvägs över gatan hunnit halvvägs med blicken över axeln stannade tiden. Mitt hjärta stod stilla min andning avtog och alla muskler i kroppen stelnade till. Jag möttes av en förskräckt blick bakom en bilratt. Ett par med barnvagn stirrade förskräckt mot mig och mot bilen. Jag slöt ögonen och kände trycket i sidan, hur min höft deformerades som en klump lera. Nuet hade hittat mig.

Jag stelnade till när jag kom in i Renates rum. Något var inte som det skulle. Det var alldeles tyst i servicelägenheten. För tyst. Som alltid stack den tydliga doften av rengöringsmedel i näsan men det fanns också något annat i luften. Något diskret men olycksbådande tycktes hänga som ett svart lakan över rummet.

”Renate?”, jag närmade mig försiktigt sängen.

Mitt hjärta hoppade till när jag fick syn på den bleka handen som hängde ut från täcket. Jag svalde två gånger och tog de sista stegen fram till huvudändan. Ena ögat uppspärrat, det andra halvstängt på ett onaturligt sätt som om ögonlocket blivit för tungt och blivit hängandes att precis dölja pupillen. Hennes mun var halvöppen, läpparna och tungan såg torra ut. Hon var död. Det rådde ingen tvekan om saken. Jag hade vetat att mitt möte med döden skulle ske förr eller senare när jag började arbeta här. Ändå var det omöjligt att förbereda sig mentalt. Jag svalde en gång till och upptäckte att jag skakade och svettades, som om jag drabbats av plötslig feber. Jag tog ett djupt andetag för att lugna mig. Jag tog två steg bakåt och kände hur jag blev yr och illamående. Min syn blev suddig och väggarna såg ut att andas i små långsamma vågrörelser. Inte nu, tänkte jag. För guds skull, inte nu.

Jag satte mig ner på golvet, pressade samman ögonlocken och tog tio långsamma djupa andetag. Det hjälpte. Jag reste mig försiktigt upp och lämnade rummet. Med snabba steg gick jag genom den dunkla korridoren. I köket stod Anita och fyllde på kaffe i termosen. Hon tittade på mig.

”Är allt bra?”, hon måste ha märkt på mig att något var fel.

”Jag tror Renate är…”, ordet död hade fastnat som en biljardboll i halsen på mig. Jag kunde varken få upp det eller svälja ner det.

”Död?”, fyllde Anita i och rätade med uppspärrade ögon upp sin korta knubbiga figur.

Vi gick med snabba ekande steg mot Renates rum. Anita gick utan att tveka fram till sängen och la sina tjocka fingrar mot Renates hals.

”Ja, det är ingen tvekan om saken. Jag går ner och hämtar tvättlappar i förrådet, du kan börja ta av henne kläderna så länge”, Anita försvann snabbt ut genom dörren.

Jag blev ståendes som förstenad. Skulle jag ta av liket kläderna? Jag märkte att mina ben mekaniskt började gå fram mot sängen. Så drog jag försiktigt bort täcket. Det luktade avföring. Hur tar man av nattlinnet från en död människa? Mitt mina hjärtslag hade åter ökat takten och jag märkte att jag nu hyperventilerade. Inte nu, tänkte jag igen. Snälla inte nu. Jag slöt ögonen och försökte att andas lugnt. Det gick inte. När jag öppnade ögonen igen såg jag till min fasa hur något svart och olycksbådande smutsigt hade börjat rinna från taket och ner för väggarna. Inte nu! Jag märkte hur mina andetag blev kraftigare. I panik störtade jag mot dörren. Mina händer var hala av svett när jag grep kring handtaget. Det var som om dörren på några sekunder blivit fuktskadad och svällt fast i väggen. Den ville inte gå upp. Hjärtat hammrade som en tvåtaktsmotor. Yrseln och illamåendet blev allt mer påtagligt där jag stod och slet i dörrhandtaget. Så föll jag baklänges på golvet. I min förskräckelse fann jag mig sittandes med handtaget i handen. Väggarna såg ut att vara täckta med svartmögel och ju snabbare jag andades desto mindre syre tycktes det finnas i luften. Jag reste mig upp, benen skakade och kändes som proteser. Så vände jag mig sakta mot sängen. Renates bleka gestalt satt nu upprätt och stirrade på mig.

En liten mage tryckt mot marken, ben som inte förmår göra motstånd.

Fasettögon som förtvivlat söker efter nåd i alla riktningar. Nåd som inte existerar.

 

Så kom det krasande ljudet av de sista förhoppningarnas hastiga flykt.

 

Skal som krossas, ben som knäcks, innanmäte som trycks ut över marken och bildar en liten våt fläck.

De sista förnimmelserna av hur en aldrig så grym värld suddas ut under en skosula.

 

Det jämrande lätet från en flock jäss på väg söderut störde tystnaden. Mellan pilträdets gulgröna bland kunde jag skymta en pilformation av 10 vingpar. Så drog en kraftig vind genom trädkronorna. Det var sommaren som lämnade Sverige.

 

"Som om det skulle göra någon skillnad, att du berättar för din mamma", han strök henne långsamt genom håret medan han lät den fria handen leta längs hennes midja. Hon förstod vad som var på väg att hända men kunde inte förmå sig att göra något. Det luktade svett i det tomma omklädningsrummet, ett par kvarglömda strumpor låg på bänken. Kanske, kanske kunde hon ha sådan tur att den som glömt dem skulle komma tillbaka just precis nu. I så fall kunde hon kanske smita. Gymnastiklärarens andetag blev häftigare när hans grova högerhand närmade sig hennes byxlinje.

Jag har fem, ibland sju kor som betar bland tegelstenarna. När hösten kommer faller gula guldfiskar ner och pryder nejden. Det finns sju vägar hit. Den kortaste är dragen genom kolasåsen och det tar ungefär tre femtedelar av ett dygn att gå till fots för att komma till närmsta grannstad.

Ibland när jag går längs vägen brukar jag tänka tillbaka på den tid vi hade här. Hur vi red på hjortar bland huggormsbarnens vaggor i solnedgången. Eller när vi mjölkade korna på morgonen när åsnan gol och sprätte i jordnötssmöret.

 

Men så kom trollen. De slog ihjäl dig och sörplade i sig dina kroppsvätskor. De sågade åsnan i två delar för att lättare kunna gröpa ur innanmätet. Sedan våldtog de hjortarna tills de inte längre kunde resa sig och ingen livslust längre syntes i deras ögon.

 

Nu har jag bara fem, ibland sju kor som betar bland tegelstenarna.

När det längre är är värt att kämpa vidare men ändå hopplöst att ge upp tar du sats och börjar springa.

Dina bara fötter tränger genom fuktig jord, krasar genom glassplitter och skärs sönder av rostiga metallskärvor.

Dina ben snärjs in i taggtråd och du faller handlöst mot den kalla marken som välkomnar ditt ansikte på samma sätt som dina smutsiga, blodiga fötter.

När du försöker resa dig märker du att något håller dig tillbaka. Taggtråden lever. Med sina tunna klor av stål håller den dig tillbaka.

Den slingrar upp för dina vader, vidare längs låren och tränger in i rektum.

Dina tarmar och din magsäck slits sönder av dess törner medan den letar sig upp genom ditt inre, genom strupen och ut ur din mun.

Du försöker svälja blodet i munnen men känner krampande hur ditt adamsäpple slits sönder mot taggtrådens törner.

 

Med tårarna rinnandes blir du liggandes kvar på marken, kvar i slutstriden mellan panik och hopplöshet.

Idag är det 8:e mars.

 

Jag vill att ni ägnar en tanke åt kvinnor.

 

Inte kvinnor som ni tänker er dem, utan kvinnor som ni inte tänker er dem och allt vad det innebär.

 

 

Den överviktige före detta ensamstående mamman som går i mjukisbyxor och luktar svett. Vars enda nöje är att se på TV och äta glass.

 

Kanske är hon redan för nedbruten för att bli nertvingad på knä, eller så går det alldeles utmärkt.

 

Hon vill ha din lemm i sin mun. Ren underkastelse blir hennes befrielse från den rena ensamheten.

 

Hon kanske till och med tar en kvinna. Du sopar undan disken från hennes soffbord, sätter dominant upp ena foten på det, drar hennes ansikte närmare dig och känner hur hennes tunga dansar mellan dina blygdläppar.

 

Efteteråt smeker du henne mellan fettvalkarna. Det är varmt och fuktigt. Hon snyftar lite, för det var ju så länge sedan någon rörde vid henne. Ett övergivet mänskligt vrak som äntligen bordas efter åratal av förfall.

 

Hon finns där någonstans, väntar på dig. Hade jag inte nämnt henne hade du inte ägnat henne en tanke. Inte ens idag.

 

Luften var kvav och syrefattig.

 

Han låg utsträckt på soffan med ena handen ovanför huvudet, som om han somnat mitt i en rörelse.

 

Jag gick långsamt fram mot honom. La handen mot hans kind. Iskall. 

 

Jag drog hastigt efter andan, den kvava luften fylld med dess dofter av cigarettrök, härskna matrester och intorkad spya fick mig att börja hosta. Samtidigt råkade jag välta ner två tomma ölburkar från det låga soffbordet där odiskade glas och tallrickar trängdes med pizzarester, burkar och cigarettfimpar likt skeppsbrutna vid en flotte.

 

Så föll min blick på liket igen. Han såg så fridfull ut. Jag hade lust att lämna honom där, ostörd i sin skitiga lägenhet. Vårsolen sken in genom de halvt nerdragna persiennerna och det var ganska varmt.

 

Mina tankar surrade kring att lämna liket. Jag skakade av mig tanken. Nej, om några dagar skulle stanken bli outhärdlig, lägenheten skulle vara full av flugor och deras larver. Ingen normal skäl skulle kunna komma in här utan att bli skadad för livet.

 

 

Så tog jag upp min mobiltelefon, jag visste att det var för sent för honom, ändå slog jag in 112. Vart sjutton ska man ringa om man hittat ett lik då?

 

En vaken och alert röst hördes i luren.

"112, vad har inträffat?"

 

Jag dröjde på mitt svar. Orden ville helst stanna i mitt bröst, det var ansträngt att tvinga ut dem.

 

"Jag har hittat min son död i sin lägenhet."