sagorna.blogg.se

Idag är det 8:e mars.

 

Jag vill att ni ägnar en tanke åt kvinnor.

 

Inte kvinnor som ni tänker er dem, utan kvinnor som ni inte tänker er dem och allt vad det innebär.

 

 

Den överviktige före detta ensamstående mamman som går i mjukisbyxor och luktar svett. Vars enda nöje är att se på TV och äta glass.

 

Kanske är hon redan för nedbruten för att bli nertvingad på knä, eller så går det alldeles utmärkt.

 

Hon vill ha din lemm i sin mun. Ren underkastelse blir hennes befrielse från den rena ensamheten.

 

Hon kanske till och med tar en kvinna. Du sopar undan disken från hennes soffbord, sätter dominant upp ena foten på det, drar hennes ansikte närmare dig och känner hur hennes tunga dansar mellan dina blygdläppar.

 

Efteteråt smeker du henne mellan fettvalkarna. Det är varmt och fuktigt. Hon snyftar lite, för det var ju så länge sedan någon rörde vid henne. Ett övergivet mänskligt vrak som äntligen bordas efter åratal av förfall.

 

Hon finns där någonstans, väntar på dig. Hade jag inte nämnt henne hade du inte ägnat henne en tanke. Inte ens idag.

 

Luften var kvav och syrefattig.

 

Han låg utsträckt på soffan med ena handen ovanför huvudet, som om han somnat mitt i en rörelse.

 

Jag gick långsamt fram mot honom. La handen mot hans kind. Iskall. 

 

Jag drog hastigt efter andan, den kvava luften fylld med dess dofter av cigarettrök, härskna matrester och intorkad spya fick mig att börja hosta. Samtidigt råkade jag välta ner två tomma ölburkar från det låga soffbordet där odiskade glas och tallrickar trängdes med pizzarester, burkar och cigarettfimpar likt skeppsbrutna vid en flotte.

 

Så föll min blick på liket igen. Han såg så fridfull ut. Jag hade lust att lämna honom där, ostörd i sin skitiga lägenhet. Vårsolen sken in genom de halvt nerdragna persiennerna och det var ganska varmt.

 

Mina tankar surrade kring att lämna liket. Jag skakade av mig tanken. Nej, om några dagar skulle stanken bli outhärdlig, lägenheten skulle vara full av flugor och deras larver. Ingen normal skäl skulle kunna komma in här utan att bli skadad för livet.

 

 

Så tog jag upp min mobiltelefon, jag visste att det var för sent för honom, ändå slog jag in 112. Vart sjutton ska man ringa om man hittat ett lik då?

 

En vaken och alert röst hördes i luren.

"112, vad har inträffat?"

 

Jag dröjde på mitt svar. Orden ville helst stanna i mitt bröst, det var ansträngt att tvinga ut dem.

 

"Jag har hittat min son död i sin lägenhet."