sagorna.blogg.se

Jag klarade det. Tror jag i alla fall. I vilket fall som helst trängde hon sig förbi mig och fortsatte in i min stuga. Hon sparkade av sig skorna i hallen och gick in i köket. Där tog hon sig friheten att sätta på kaffebryggaren.

Hon satte sig sedan ner vid matbordet där den varma vårsolen sken in genom fönstret.

Den friska vinden drog in genom den ännu öppna ytterdörren och jag piggnade till när näsan fylldes av dofter från tidiga blommor. Jag lät dörren stå öppen när jag gick ut in i köket och slog mig ned tillsammans med henne.

 

Vi hade en trevlig stund där vi pratade och drack kaffe. Hon pratade och skrattade medan hon skruvade med fingrarna i sitt vinröda hår.

 

Ofta hade vi pratat om det där som hon nu tog upp, jag hade inte velat följa med henne tidigare men den här gången kände jag mig på gott humör. Hennes glittrande blåa ögon försökte inte dölja hur nöjd hon var med att äntligen lyckas övertala mig.

 

Solen stod högt på himlen när vi lämnade stugan, jag låste dörren efter oss och vi började sedan gå, vi följde stigen genom skogen och kunde fröjdas åt vitsipporna och trädens späda blad. Jag tog ett djupt andetag och tänkte att livet är nog ändå ganska vackert.

 

När vi var framme vid Emralds hus stannade hon och vände sig mot mig. "Ta det lugnt nu, han är lite virrig men han är varken farlig eller elak".

 

Emrald var hennes morbror, jag tyckte i allmänhet inte om andra människor men den här gången, bara den här gången fick det gå.

 

Vi knackade på dörren och väntade ett par minuter. Där inne hördes fumliga osäkra fotsteg mot knarrande golvplankor.

 

Dörren öppnades först på glänt, ett gråblått stirrigt öga syntes, sedan gick dörren upp helt.

"Sicilia mitt barn, kom in kom in!" Emrald var gråhårig och kort. "Vem är det du har med dig?", Undrade han.

"Detta är Jakob, en vän som bor nere på slätten",  förkunnade hon.

"Jakob ja", mumlade emrad och vände oss ryggen utan att titta på mig. Sedan försvann han in i huset.

"Kom in så får ni kaffe", ropade han där inifrån.

Jag följde Sicilia in i Emralds kök. Jag satte mig vid köksbordet och började stoppa min pipa.

"Tror han att han kan röka här inne" utbrast Emrald förnärmat. "Nej vet du vad, några slynglar som dig vill vi inte ha här!". Den gamla mannen vände sig om och stirrade på mig med blixtrande ögon. Trots att han var huvudet kortare än mig kände jag mig för en sekund nästan lite rädd. Jag förmådde mig inte säga något. Sicilia reste sig upp och sa "lugna dig morbror, han visste inte det".

Plötsligt kände jag hur något brast i mig och jag hann nätt och jämnt se min knytnäve fara iväg och träffa den gamle mannens kind. Emrald vacklade bakåt och tog sig jämrande för kinden. Sicilia stod bara och gapade förfärat. Då förstod jag att det var försent, det fanns ingen återvändo. Jag sprang fram mot Emrald och matade tre slag till i ansiktet på honom. Jag hann känna hur min knoge spräcktes och hur hans framtand gav vika innan Sicilia hade grabbat tag i mig. Hon hängde sig runt halsen på mig, gråtandes bad hon mig sluta. Jag slungade min armbåge bakåt och kände hur hon tappade gräppet om mig när jag träffade hennes nästa. Hennes kindben träffade armbågens undersida och orsakade en enkestöt som fick armen att domna i några sekunder. Sicilia sjönk ihop på golvet med händerna för ansiktet. Tjockt blod vällde ned på golvet. "Snälla sluta" snyftade hon.

Emrald började trevande och jämrande springa mot dörren. Jag sprang fram och sparkade honom i knäväcket så att han föll, sedan vände jag mig om, sprang fram och sparkade Sicilia i ansiktet så att hon slungades bakåt och slog huvudet i köksbordet. Där blev hon liggandes. I all hast fick jag syn på en brödkniv på bordet. Jag slet den till mig och kastade mig sedan över Emrald som börjat krypa mot dörren. Hans hårfäste hade vandrat bakåt så jag fick inget grepp när jag skulle tvinga bak hans huvud för att blotta strupen. "Snälla släppa mig, jämrade sig den gamle mannen". Så fick jag tag om hakan på honom. Han vred sig som en orm i en myrstack när jag började såga i hans strupe med brödkniven. Den var inte särskild vass och det tog tid innan blodet började pumpas ut ur såret i så snabb tackt att jag  kunde lämna honom på golvet utan att vara orolig för att han skulle resa sig igen. Sicilia var vaken nu. Hon hade inte rest sig upp utan låg lutad mot bordsbenet och tittade skräckslaget på mig med sina tårfyllda ögon. Hennes näsa var bruten och ansiktet syntes knappt för allt blod. Det var då jag bestämde mig för att ta henne. Nu innan hennes morbror var helt medvetslös. Hon orkade inte göra särskilt mycket motstånd när jag la henne på mage och tvingade ner henne mot golvet. Hon snyfftade fortfarande medan jag stötte i henne. Kom i henne. Sedan tog jag tag i hennes huvud med båda händerna och slog det golvet. Hon skrek, jag slog det två gånger till. Nu var hon tyst, i frustration fortsatte jag tills jag kände hur skallen sprack mellan mina händer. Jag vände mig om. Emrald drog en sista djup suck och var sedan död, hela köket var ett blodigt slakthus. Kvickt drog jag ut min lem ur döda Sicilia. Jag sprang därifrån medan jag knäppte skärpet igen. Sprang genom skogen, sprang hem. Ångesten jagade mig som en flock hungriga vargar. Aldrig mer skulle jag se Sicilia.

 Du vet ju hur det känns...