Inte nu
Kategori: Vackert
Jag stelnade till när jag kom in i Renates rum. Något var inte som det skulle. Det var alldeles tyst i servicelägenheten. För tyst. Som alltid stack den tydliga doften av rengöringsmedel i näsan men det fanns också något annat i luften. Något diskret men olycksbådande tycktes hänga som ett svart lakan över rummet.
”Renate?”, jag närmade mig försiktigt sängen.
Mitt hjärta hoppade till när jag fick syn på den bleka handen som hängde ut från täcket. Jag svalde två gånger och tog de sista stegen fram till huvudändan. Ena ögat uppspärrat, det andra halvstängt på ett onaturligt sätt som om ögonlocket blivit för tungt och blivit hängandes att precis dölja pupillen. Hennes mun var halvöppen, läpparna och tungan såg torra ut. Hon var död. Det rådde ingen tvekan om saken. Jag hade vetat att mitt möte med döden skulle ske förr eller senare när jag började arbeta här. Ändå var det omöjligt att förbereda sig mentalt. Jag svalde en gång till och upptäckte att jag skakade och svettades, som om jag drabbats av plötslig feber. Jag tog ett djupt andetag för att lugna mig. Jag tog två steg bakåt och kände hur jag blev yr och illamående. Min syn blev suddig och väggarna såg ut att andas i små långsamma vågrörelser. Inte nu, tänkte jag. För guds skull, inte nu.
Jag satte mig ner på golvet, pressade samman ögonlocken och tog tio långsamma djupa andetag. Det hjälpte. Jag reste mig försiktigt upp och lämnade rummet. Med snabba steg gick jag genom den dunkla korridoren. I köket stod Anita och fyllde på kaffe i termosen. Hon tittade på mig.
”Är allt bra?”, hon måste ha märkt på mig att något var fel.
”Jag tror Renate är…”, ordet död hade fastnat som en biljardboll i halsen på mig. Jag kunde varken få upp det eller svälja ner det.
”Död?”, fyllde Anita i och rätade med uppspärrade ögon upp sin korta knubbiga figur.
Vi gick med snabba ekande steg mot Renates rum. Anita gick utan att tveka fram till sängen och la sina tjocka fingrar mot Renates hals.
”Ja, det är ingen tvekan om saken. Jag går ner och hämtar tvättlappar i förrådet, du kan börja ta av henne kläderna så länge”, Anita försvann snabbt ut genom dörren.
Jag blev ståendes som förstenad. Skulle jag ta av liket kläderna? Jag märkte att mina ben mekaniskt började gå fram mot sängen. Så drog jag försiktigt bort täcket. Det luktade avföring. Hur tar man av nattlinnet från en död människa? Mitt mina hjärtslag hade åter ökat takten och jag märkte att jag nu hyperventilerade. Inte nu, tänkte jag igen. Snälla inte nu. Jag slöt ögonen och försökte att andas lugnt. Det gick inte. När jag öppnade ögonen igen såg jag till min fasa hur något svart och olycksbådande smutsigt hade börjat rinna från taket och ner för väggarna. Inte nu! Jag märkte hur mina andetag blev kraftigare. I panik störtade jag mot dörren. Mina händer var hala av svett när jag grep kring handtaget. Det var som om dörren på några sekunder blivit fuktskadad och svällt fast i väggen. Den ville inte gå upp. Hjärtat hammrade som en tvåtaktsmotor. Yrseln och illamåendet blev allt mer påtagligt där jag stod och slet i dörrhandtaget. Så föll jag baklänges på golvet. I min förskräckelse fann jag mig sittandes med handtaget i handen. Väggarna såg ut att vara täckta med svartmögel och ju snabbare jag andades desto mindre syre tycktes det finnas i luften. Jag reste mig upp, benen skakade och kändes som proteser. Så vände jag mig sakta mot sängen. Renates bleka gestalt satt nu upprätt och stirrade på mig.