En våg av varm kvalmig trygghet sköljde över mig. Sliskigt söt som honungsmjölk med aningen för mycket honung.
Klibbig vätska som letar sig in i alla väck i min kropp och lämnar efter sig ett hölje av sockeravlagringar och surnande mjölk.
Det var oväntat. Mycket oväntat.
Jag kommer in, du bjuder på te. Finurligt håller du koppen med båda händerna för munnen. Jag skruvar på mig och hoppas att du inte märker hur klibbig jag är.
Vi pratar och skrattar, nästan som förr. Men vi rör inte varandra. Kanske vill du inte röra mig för att jag är kladdig, jag vill inte kladda ner dig. Kanske är du redan nerkladdad och tänker samma sak.
Vi säger hej då, dörren går igen.
Vinden och eftermiddagssolen torkar mig tills det bara finns ett tunt klibbigt lager kvar på mig. Som klistret på en post-it-lapp. På lappen skrivs vad vi försöker att inte glömma.