Ett par frusna fötter i sällskap med dyngsura skor och strumpor.
Kalla blöta snöflingor föll i snabb takt från himlen ner på den mörka asfalten och bildade en vattnig grå sörja. Trots att han gick med snabba steg och kutig rygg lyckades allt för många retsamma flingor träffa hans vinterröda ansikte. Som kyliga rakblad letade sig vattendropparna ner för kinderna, ner längs halsen och in under kragen.
Han skyndade på lite extra och kunde nu skymta bussen vid hållplatsen. Halvspringandes med portföljen i ena handen nådde han fram och kunde slå sig ner i värmen.
En djup suck av lättnad. Tio minuters resa, sedan var han hemma i sitt hus. En äldre dam slog sig ner bredvid honom. Hon höll sin handväska tätt mot bröstet, som om hon var rädd att någon skulle ta den ifrån henne. Så andades hon. Hon andades högt och oregelbundet. Lät luften vina genom näsborrarna medan hon höll munnen tätt försluten.
Då och då sneglade hon på honom. Han sneglade tillbaka men undvek noga hennes blick. Försökte se ut genom fönstret eller ner i golvet.
Bussen stannade och det var nu bara fem minuters gångväg innan han kunde skymta sitt hus. Den blöta snön fanns där att tortera honom igen, han stannade och drog upp dragkedjan på jackan.
Syrenhäcken var kal och det beiga eternithuset syntes från gatan. Han passerade grinden och snart stod han på betongtrappan och famlade med nycklarna.
Så gick dörren upp och han klev in.
Där inne väntade ingenting. Dörren ledde in i ett oändligt tomrum som sträckte sig i alla riktningar. Huset som från utsidan verkade ha fyra väggar och tak var en fysisk omöjlighet, en bugg i skapelsen.
Han stängde dörren bakom sig och med ens var den borta.