sagorna.blogg.se

Upp för Kardanvägen, till höger på Skolgatan sen ner för den långa betongtrappan. Förmiddagssolen kastade sitt bleka sken över de fuktiga kullerstenarna. Små högar med grusig snö dröjde kvar på sina ställen medan trotsiga gröna skott kunde urskiljas på parkernas träd och buskar. De uppknäppta vinterjackornas tid, tänkte jag när jag passerade ett par i tjugoårsåldern. Uppknäppta vinterjackor och slappt hängande halsdukar. De spatserade med raka ryggar, nästan aningen bakåtlutade. Hade jag mött dem för en månad sedan hade jackorna varit stängda, halsdukarna hårt knutna och hållningen aningen framåtlutad med halvspringande gångstil.
Jag såg på armbandsuret igen. Tolv minuter tills tåget går. Jag hinner om jag skyndar mig. Min flåsande andedräkt stod som ett fuktigt moln framför ansiktet. Jag hade knäppt upp jackan och stoppat vantarna i fickorna. Svetten under mössan gav mig små irriterande stickningar i pannan.
”Se upp!”, en äldre man värjer sig förnärmat när jag skyndar förbi honom. Jag hinner inte stanna och be om ursäkt.
Se upp. Vem säger så egentligen? Ett uttryck som närmast förutsätter att man går med blicken drömmande fäst i backen och medvetandet någon helt annanstans.
Sju minuter tills tåget går. Jag började bli andfådd och mössan kliade påtagligt mer, i ren frustration slet jag av mig den och knölade ner den i fickan. Min irritation riktades tillbaka till det faktum att jag nästan sprungit på den äldre mannen. Finns det någon som har tid att se upp? Mental närvaro i nuet är en lyx få förunnat. I mitt huvud spann en tromb av stress, den tycktes suga med sig vilka tankar som än dök upp och förvränga dem till sorgliga hopplösa vrak av vad som kunde ha varit. Jag hatar mitt liv, tänkte jag. Jag hatar att behöva pendla till Göteborg varje dag för att tillbringa åtta timmar på ett arbete där jag känner mig som huvudpersonen i en Kafkaroman.
Mina tankar bröts av trafikljusens smatter. Grön gubbe och dags att halvspringa över den fyrfiliga vägen. Långa jäktade fotsteg, rullande barnvagnar och bilförarnas trötta blickar. På andra sidan vägen låg busstorget.
Varma dieselångor sköljde över mig när jag med snabba steg genade in mellan bussarna. Busschaufförer är alltid sura, tänkte jag. De tillhör yrkeskategorin som hatar sitt jobb. Nog fan skulle de prova att byta blöjor på dementa tanter som skriker och slår omkring sig. För att bekräfta mina fördommar ögnade jag igenom bussarnas vindrutor för att hitta den mest surmulna busschauffören.
Helvete. Bara tre minuter till avgång. Med fotgängarnas blickar brännande mot mig halvsprang jag nu över torget. Det måste se patetiskt ut, så patetiskt. Om jag struntar i att köpa biljett innan så har jag en chans att hinna.
En cyklist girade vinglande förbi mig och den kalla vårvinterluften brände i halsen. Snart där, bara över gatan nu. Bara över gatan. Hjärtat slog som en tryckluftsborr.
”Se upp!”, orden kom bakifrån. Var de menade åt mig?
När jag halvvägs över gatan hunnit halvvägs med blicken över axeln stannade tiden. Mitt hjärta stod stilla min andning avtog och alla muskler i kroppen stelnade till. Jag möttes av en förskräckt blick bakom en bilratt. Ett par med barnvagn stirrade förskräckt mot mig och mot bilen. Jag slöt ögonen och kände trycket i sidan, hur min höft deformerades som en klump lera. Nuet hade hittat mig.

Jag stelnade till när jag kom in i Renates rum. Något var inte som det skulle. Det var alldeles tyst i servicelägenheten. För tyst. Som alltid stack den tydliga doften av rengöringsmedel i näsan men det fanns också något annat i luften. Något diskret men olycksbådande tycktes hänga som ett svart lakan över rummet.

”Renate?”, jag närmade mig försiktigt sängen.

Mitt hjärta hoppade till när jag fick syn på den bleka handen som hängde ut från täcket. Jag svalde två gånger och tog de sista stegen fram till huvudändan. Ena ögat uppspärrat, det andra halvstängt på ett onaturligt sätt som om ögonlocket blivit för tungt och blivit hängandes att precis dölja pupillen. Hennes mun var halvöppen, läpparna och tungan såg torra ut. Hon var död. Det rådde ingen tvekan om saken. Jag hade vetat att mitt möte med döden skulle ske förr eller senare när jag började arbeta här. Ändå var det omöjligt att förbereda sig mentalt. Jag svalde en gång till och upptäckte att jag skakade och svettades, som om jag drabbats av plötslig feber. Jag tog ett djupt andetag för att lugna mig. Jag tog två steg bakåt och kände hur jag blev yr och illamående. Min syn blev suddig och väggarna såg ut att andas i små långsamma vågrörelser. Inte nu, tänkte jag. För guds skull, inte nu.

Jag satte mig ner på golvet, pressade samman ögonlocken och tog tio långsamma djupa andetag. Det hjälpte. Jag reste mig försiktigt upp och lämnade rummet. Med snabba steg gick jag genom den dunkla korridoren. I köket stod Anita och fyllde på kaffe i termosen. Hon tittade på mig.

”Är allt bra?”, hon måste ha märkt på mig att något var fel.

”Jag tror Renate är…”, ordet död hade fastnat som en biljardboll i halsen på mig. Jag kunde varken få upp det eller svälja ner det.

”Död?”, fyllde Anita i och rätade med uppspärrade ögon upp sin korta knubbiga figur.

Vi gick med snabba ekande steg mot Renates rum. Anita gick utan att tveka fram till sängen och la sina tjocka fingrar mot Renates hals.

”Ja, det är ingen tvekan om saken. Jag går ner och hämtar tvättlappar i förrådet, du kan börja ta av henne kläderna så länge”, Anita försvann snabbt ut genom dörren.

Jag blev ståendes som förstenad. Skulle jag ta av liket kläderna? Jag märkte att mina ben mekaniskt började gå fram mot sängen. Så drog jag försiktigt bort täcket. Det luktade avföring. Hur tar man av nattlinnet från en död människa? Mitt mina hjärtslag hade åter ökat takten och jag märkte att jag nu hyperventilerade. Inte nu, tänkte jag igen. Snälla inte nu. Jag slöt ögonen och försökte att andas lugnt. Det gick inte. När jag öppnade ögonen igen såg jag till min fasa hur något svart och olycksbådande smutsigt hade börjat rinna från taket och ner för väggarna. Inte nu! Jag märkte hur mina andetag blev kraftigare. I panik störtade jag mot dörren. Mina händer var hala av svett när jag grep kring handtaget. Det var som om dörren på några sekunder blivit fuktskadad och svällt fast i väggen. Den ville inte gå upp. Hjärtat hammrade som en tvåtaktsmotor. Yrseln och illamåendet blev allt mer påtagligt där jag stod och slet i dörrhandtaget. Så föll jag baklänges på golvet. I min förskräckelse fann jag mig sittandes med handtaget i handen. Väggarna såg ut att vara täckta med svartmögel och ju snabbare jag andades desto mindre syre tycktes det finnas i luften. Jag reste mig upp, benen skakade och kändes som proteser. Så vände jag mig sakta mot sängen. Renates bleka gestalt satt nu upprätt och stirrade på mig.

En liten mage tryckt mot marken, ben som inte förmår göra motstånd.

Fasettögon som förtvivlat söker efter nåd i alla riktningar. Nåd som inte existerar.

 

Så kom det krasande ljudet av de sista förhoppningarnas hastiga flykt.

 

Skal som krossas, ben som knäcks, innanmäte som trycks ut över marken och bildar en liten våt fläck.

De sista förnimmelserna av hur en aldrig så grym värld suddas ut under en skosula.