Se upp!
Kategori: Vackert
Upp för Kardanvägen, till höger på Skolgatan sen ner för den långa betongtrappan. Förmiddagssolen kastade sitt bleka sken över de fuktiga kullerstenarna. Små högar med grusig snö dröjde kvar på sina ställen medan trotsiga gröna skott kunde urskiljas på parkernas träd och buskar. De uppknäppta vinterjackornas tid, tänkte jag när jag passerade ett par i tjugoårsåldern. Uppknäppta vinterjackor och slappt hängande halsdukar. De spatserade med raka ryggar, nästan aningen bakåtlutade. Hade jag mött dem för en månad sedan hade jackorna varit stängda, halsdukarna hårt knutna och hållningen aningen framåtlutad med halvspringande gångstil.
Jag såg på armbandsuret igen. Tolv minuter tills tåget går. Jag hinner om jag skyndar mig. Min flåsande andedräkt stod som ett fuktigt moln framför ansiktet. Jag hade knäppt upp jackan och stoppat vantarna i fickorna. Svetten under mössan gav mig små irriterande stickningar i pannan.
”Se upp!”, en äldre man värjer sig förnärmat när jag skyndar förbi honom. Jag hinner inte stanna och be om ursäkt.
Se upp. Vem säger så egentligen? Ett uttryck som närmast förutsätter att man går med blicken drömmande fäst i backen och medvetandet någon helt annanstans.
Sju minuter tills tåget går. Jag började bli andfådd och mössan kliade påtagligt mer, i ren frustration slet jag av mig den och knölade ner den i fickan. Min irritation riktades tillbaka till det faktum att jag nästan sprungit på den äldre mannen. Finns det någon som har tid att se upp? Mental närvaro i nuet är en lyx få förunnat. I mitt huvud spann en tromb av stress, den tycktes suga med sig vilka tankar som än dök upp och förvränga dem till sorgliga hopplösa vrak av vad som kunde ha varit. Jag hatar mitt liv, tänkte jag. Jag hatar att behöva pendla till Göteborg varje dag för att tillbringa åtta timmar på ett arbete där jag känner mig som huvudpersonen i en Kafkaroman.
Mina tankar bröts av trafikljusens smatter. Grön gubbe och dags att halvspringa över den fyrfiliga vägen. Långa jäktade fotsteg, rullande barnvagnar och bilförarnas trötta blickar. På andra sidan vägen låg busstorget.
Varma dieselångor sköljde över mig när jag med snabba steg genade in mellan bussarna. Busschaufförer är alltid sura, tänkte jag. De tillhör yrkeskategorin som hatar sitt jobb. Nog fan skulle de prova att byta blöjor på dementa tanter som skriker och slår omkring sig. För att bekräfta mina fördommar ögnade jag igenom bussarnas vindrutor för att hitta den mest surmulna busschauffören.
Helvete. Bara tre minuter till avgång. Med fotgängarnas blickar brännande mot mig halvsprang jag nu över torget. Det måste se patetiskt ut, så patetiskt. Om jag struntar i att köpa biljett innan så har jag en chans att hinna.
En cyklist girade vinglande förbi mig och den kalla vårvinterluften brände i halsen. Snart där, bara över gatan nu. Bara över gatan. Hjärtat slog som en tryckluftsborr.
”Se upp!”, orden kom bakifrån. Var de menade åt mig?
När jag halvvägs över gatan hunnit halvvägs med blicken över axeln stannade tiden. Mitt hjärta stod stilla min andning avtog och alla muskler i kroppen stelnade till. Jag möttes av en förskräckt blick bakom en bilratt. Ett par med barnvagn stirrade förskräckt mot mig och mot bilen. Jag slöt ögonen och kände trycket i sidan, hur min höft deformerades som en klump lera. Nuet hade hittat mig.
Jag såg på armbandsuret igen. Tolv minuter tills tåget går. Jag hinner om jag skyndar mig. Min flåsande andedräkt stod som ett fuktigt moln framför ansiktet. Jag hade knäppt upp jackan och stoppat vantarna i fickorna. Svetten under mössan gav mig små irriterande stickningar i pannan.
”Se upp!”, en äldre man värjer sig förnärmat när jag skyndar förbi honom. Jag hinner inte stanna och be om ursäkt.
Se upp. Vem säger så egentligen? Ett uttryck som närmast förutsätter att man går med blicken drömmande fäst i backen och medvetandet någon helt annanstans.
Sju minuter tills tåget går. Jag började bli andfådd och mössan kliade påtagligt mer, i ren frustration slet jag av mig den och knölade ner den i fickan. Min irritation riktades tillbaka till det faktum att jag nästan sprungit på den äldre mannen. Finns det någon som har tid att se upp? Mental närvaro i nuet är en lyx få förunnat. I mitt huvud spann en tromb av stress, den tycktes suga med sig vilka tankar som än dök upp och förvränga dem till sorgliga hopplösa vrak av vad som kunde ha varit. Jag hatar mitt liv, tänkte jag. Jag hatar att behöva pendla till Göteborg varje dag för att tillbringa åtta timmar på ett arbete där jag känner mig som huvudpersonen i en Kafkaroman.
Mina tankar bröts av trafikljusens smatter. Grön gubbe och dags att halvspringa över den fyrfiliga vägen. Långa jäktade fotsteg, rullande barnvagnar och bilförarnas trötta blickar. På andra sidan vägen låg busstorget.
Varma dieselångor sköljde över mig när jag med snabba steg genade in mellan bussarna. Busschaufförer är alltid sura, tänkte jag. De tillhör yrkeskategorin som hatar sitt jobb. Nog fan skulle de prova att byta blöjor på dementa tanter som skriker och slår omkring sig. För att bekräfta mina fördommar ögnade jag igenom bussarnas vindrutor för att hitta den mest surmulna busschauffören.
Helvete. Bara tre minuter till avgång. Med fotgängarnas blickar brännande mot mig halvsprang jag nu över torget. Det måste se patetiskt ut, så patetiskt. Om jag struntar i att köpa biljett innan så har jag en chans att hinna.
En cyklist girade vinglande förbi mig och den kalla vårvinterluften brände i halsen. Snart där, bara över gatan nu. Bara över gatan. Hjärtat slog som en tryckluftsborr.
”Se upp!”, orden kom bakifrån. Var de menade åt mig?
När jag halvvägs över gatan hunnit halvvägs med blicken över axeln stannade tiden. Mitt hjärta stod stilla min andning avtog och alla muskler i kroppen stelnade till. Jag möttes av en förskräckt blick bakom en bilratt. Ett par med barnvagn stirrade förskräckt mot mig och mot bilen. Jag slöt ögonen och kände trycket i sidan, hur min höft deformerades som en klump lera. Nuet hade hittat mig.